Amerikanska poppunk / pop bandet No Syke är nyligen inkommna till Sverige för att jobba på sitt nya album och även att fira jul. Amanda träffade sångaren Tom Pauler och gitarristen Justin "Sheckler" Jerzak vid påstigningen av deras buss för en inte alltför allvarlig intervju om att leva livet fullt ut och det faktum att folk tar dem på mer allvar än vad de egentligen borde.
Det är eftermiddag. När jag möter Tom och Justin från No Syke så står de vid dörren och välkommnar mig att stiga in i bussen. Vi hänger av oss våra jackor och går till soffan som ligger längst bak i bussen. Trots att jag faktiskt var förberedd på att denna intervju inte skulle bli alltför seriös kommer det ändå som en mindre chock när det första som händer när jag kommer in i bussen är att de börjar intervjua mig. Jag hinner knappt sätta mig ner innan de hunnit byta roller. – Hur känns det att vara tillbaka i Sverige? Ni har inte varit här på ett tag va? Tom och Justin ser helt allvarliga ut innan alla i rummet börjar skratta.
"Är vi från Sverige?"
No Syke var senast i Sverige... ja, det var ett tag sen. Dem har bara haft en spelning i Sverige och det var i Malmö, 2009. Jag frågade ifall dom kommer hit för att kanske ha någon spelning.
Justin svarade och sa att dem kommer ha en spelning åt en kompis till han på hennes fest.
– Det är rätt galet, förra gången spelade vi för 100 personer och den här gången är de rätt så många fler. Framsteg!, konstaterar Tom.
– Ikväll är det för en miljon personer, skämtar Justin.
– Nej men seriöst, denna gången så är det 110 stycken säger Tom. Och vi alla skrattar.
Jag frågar vad de tycker om Sverige och de är båda överrens om att de har inte varit här så jättemycket, så man kan inte riktigt veta, men att utgå från den tid de varit här så är sverige för kallt och tråkigt för det mesta. Men fint här om somrarna. De menar också att det är fullt av massa vackra flickor och att de flesta pratar engelska väldigt bra, och det är bra.
Däremot verkar de inte känna till någon svensk musik.
– Jag känner bara till svenska köttbullar, säger Justin. Borde jag känna till något?
Jag föreslår The Hives eller The Sounds och de båda blir plötsligt upprymda.
– The Hives är svenska?! Oh yeah!
– Vänta här nu, The Sounds är från Sverige? Jag trodde… Damn! Jag känner ju till de där banden, nästan. skriker Tom.
– Vilka mer är från Sverige? Är vi från Sverige?, säger Justin och alla skrattar.
När jag frågar om deras egna definition av vad deras band och musik är menar de att de skulle vilja bli beskrivna som "vackra, snygga, gudalika män".
Men vad är det som skiljer dem från andra band i deras genre?
– Det faktum att vi är så snygga, säger Tom och Justin instämmer:
– Vi är riktigt snygga.
Men det säger alla band?
– Men vi är snyggare än dem, säger Tom.
– Vi är till och med snyggare än de band som är snyggare än de flesta andra band, säger Justin.
– Seriöst, säger Tom. Vår musik är rätt bra också. Fast mest är det hur vackra vi är. Våra låtar handlar mest om hur snygga vi är också.
– Vi har snyggt hår, fina ögon…, säger Justin och Tom fortsätter:
– … snygga kroppar. Vi tränar mycket.
– Jag och Kim har åttapack, säger Tom.
– Fast det är konstigt att jag är den som tränar mest och ändå är jag fulast OCH svagare än dom. Säger Justin.
– Det är väl för att vi äter vår spenat, säger Tom.
Ni är väl till och med så måna om ert utseende att om ni har en dålig hårdag lämnar ni i stort sett inte huset.
– Eller så sätter man på en mössa?, säger Justin och pekar på Toms mössa.
– Jag har aldrig en dålig hårdag!, protesterar Tom.
– Jo, varje gång du har en dålig hårdag har du på dig en mössa, svarar Justin tillbaks.
– Nä, det är bara för att jag inte har duschat. (Jag har inte duschat. Förlåt om jag luktar), viskar Tom.
Den som ägnar mest tid framför spegeln menar de definitivt är Kim.
– Definitivt Kim!, säger Tom. Kim till och med tränar framför spegeln så…
Var det han som sprang omkring i underkläder på Justins gata? För jag såg på Twitter…
– … Japp, det var helt säkert han!, säger Tom bestämt.
Det mesta som vi gör eller skriver är helt på skoj och de menar att det ofta händer att de missuppfattas.
– Ibland tror jag att folk tar oss på för stort allvar, säger Tom. Vi är väldigt sarkastiska människor, vi tar inte oss själva på allvar. Ibland blir folk upprörda, men de borde de inte bli. Vi är bara här för att göra folk glada, säger han och fortsätter:
– Vi tar vår musik på fullaste allvar, och det mesta av vad vi gör också. Men vi har tur att vi kan göra det och att kunna ha kul samtidigt. Vi tar inte livet för allvarligt.
– Justin nickar på huvudet och säger:
– Många personer tar oss på för stort allvar. Och det ska man inte, vi är sarkastiska människor. Vi alla i bandet är ett par skojare, vi skämtar om nästan allt och alla. Det händer att många missuppfattar oss även kanske blir sårade när något kanske inte ens är illa menat men dom tog det på det sättet. Man bör tänka efter lite liksom, vi är väldigt ofta sarkastiska, man ska aldrig ta något personligt. Vi är bra på att dölja och spela. Om vi väl menar allvar då ser man det.
Det gör att deras liv på turné blir lika spännande varje dag. Det kan inte bli på något annat sätt när de är i en grupp där alla är ungefär likasinnade, där alla försöker ha kul vart de än är, och när de gör så mycket som det bara går av varje dag. Av det kan man se mycket av om man hänger med dessa killar och deras arbets gäng. Man kan se bandmedlemmarna springa runt nakna ungefär som om de vore fem år. Skriker och förstör och har för sig en massa knäppa saker.
– Vi har inget att dölja, säger Tom. Jag tror det är en grej som skiljer oss från andra band också, vi blottar verkligen allt. Alltså, verkligen bokstavligen blottar allt, inklusive våra könsorgan.
– Det finns inga mysterium, säger Justin. Förutom med Nick, det finns många mysterium med honom. Vi har aldrig ens haft en ordentlig konversation med honom.
– Han är mystisk, instämmer Tom. Jag har nog aldrig ens träffat Nick!
"Man måste leva sina liv, fullt ut!"
De båda verkar extremt hyperaktiva och svarar blixtsnabbt och till synes rätt ogenomtänkt. Det är svårt att avgöra om de är extremt snabbtänkta eller om de inte tänker alls. När jag frågar hur de har kunnat bli så öppensinnade svarar Tom "droger", men ångrar sig snabbt.
– Nej jag skojade bara! Alltså, jag vet inte faktiskt. Bra föräldrar som lärt oss att inte vara för stela. Att man måste leva sina liv fullt ut!
– Jag tror mina föräldrar uppfostrade mig så ordentligt att jag ville göra uppror, säger Justin. Och mitt sätt att göra det var att springa runt naken.
– Det kan nog stämma, säger Tom.
De verkar heller inte oroliga över vad deras föräldrar tycker om allt naket och galet de hittar på.
– Min mamma älskar mig, ler Tom. Hon har sett mig naken massa gånger när jag var bebis så… – Ja. Och det är ingen skillnad från nu. Lite mer hår nu kanske. Men proportionerna är desamma, säger Justin.
Man undrar lite om det ens är möjligt för dem att göra bort sig eller känna sig generade. Men visst händer det även Tom och Justin.
– Det är svårt att få oss generade, medger Tom. Men visst händer det. Oftast är det framför någon tjej jag gillar eller något sånt.
Eftersom de är så öppna med allting undrar jag om det är något folk skulle bli förvånade över att veta om dem. För första och enda gången tänker de efter innan de svarar.
– Hmm. Jag tror folk skulle bli förvånade om de visste att jag älskar att laga mat, säger Tom. Yep, jag kan laga middag åt dig.
– Jag har inte haft så mycket tid att prova så mycket olika rätter, men hittills var den bästa rätt jag gjort citronpepparkyckling med grönsaker och ett riktigt coolt… eh… ris? Hoppas du älskar ris. Det är riktigt gott i alla fall.
– Folk skulle bli förvånade över att jag är den absolut värsta kocken någonsin, säger Justin. Jag lagade ett riktigt gott Whopper meal på Burger King idag, haha!
"Vi kramas mycket"
Deras motto i livet är inte helt oväntat kort och gott "have fun".
Men är deras liv verkligen så där roliga varje dag? Nja, självklart händer det att även de har dåliga dagar.
– Ja, det händer. Vi kallar dem "hangovers", säger Justin och alla skrattar.
– Men det händer definitivt, vi är bara människor och alla människor har dåliga dagar, säger Tom. Men det är bara att bita ihop, för även om det inte känns som det så är det här faktiskt ett jobb.
– Någon skrev en låt om det där, säger Justin och börjar sjunga. "Cause you have a bad day…"
– Såna dagar får man bara ta sig i kragen och kämpa sig igenom det.
Jag frågar hur den uppryckningen går till rent praktiskt och de säger att de tar hjälp av rödvin och vodka-redbulls.
– Och high fives, säger Tom. Och vi kramas mycket.
– Eller så slåss vi, säger Justin. Tom har gett mig många skador.
Plötsligt ger dem varandra en kram varpå Tom böjer sig ner till min ljudinspelare:
– Nu känns det bättre. Glöm inte att skriva att Justin och jag kramades!
– Men vi har inget förhållande, tillägger Justin.
En nackdel med att vara på turné är att de inte kan göra nummer två på turnébusstoaletten. Men sånt menar de brukar lösa sig, även i nödfall.
– Oftast går jag till Toms säng och gör det, säger Justin. Fast det har jag aldrig berättat för honom.
– Damn it!, säger Tom.
– Eller så stannar vi?
– Visst har det varit ett par akutfall där vi måste säga åt föraren att stanna, ELLER så gör vi det i papperskorgen, säger Tom. Det är förskräckligt. Men det har hänt. Är du inte glad att du frågade om det ändå? Nu fick ni den läskiga sanningen om bajset.
"Gillar inte pengar"
– Jag gillar inte pengar, säger Tom. Jag bara byter saker med stenar och pinnar.
– Det är så man gör i USA, skämtar Justin.
– Vi har inga pengar där, så dålig är ekonomin!
Jag frågar om det är något annat de gör för pengar men som de egentligen inte vill.
– Hmm, det är en bra fråga, säger Tom. Ibland går jag ner på folk fast att jag inte vill, men de ger mig så mycket pengar att jag måste göra det.
– Samma här!, säger Justin. Det är så man måste göra i USA, det är verkligen tufft att leva.
– Det suger, men det är så jag tjänar det mesta av mina pengar, skämtar Tom. Går ner på främlingar. Justin och jag är prostituerade. Bandet ger oss egentligen inga pengar alls.
"Det nya albumet"
Jag frågade killarna hur deras nya album kommer att vara, och tom svarade:
– Vårat nya album som vi håller på med kommer princip vara som vårat förra
– ... Asså som uppläggning, tilllägger Justin
Och hur menar ni då?
– Att det kommer att vara lika kasst. Svarar Justin snabbt
– Ja detta albumet kommer suga ännu mera. Ingen kommer köpa albumet. kommer Tom med efteråt.
Inte ens ni själva?
– Nä, vi hatar musiken vi spelar. Vi bara gör det för att få komma utomlands... säger Tom
– ... Och för att träffa alla snygga tjejer. Annat än det, njeh. Fortsätter Justin med
– Haha nej, vi har en uppläggning på detta albumet som vårat förra, vilket då menas med att vi gjorde lite olika av allt av genrer. Några låtar är helt rockiga låtar, vissa lite mer poppunkiga, vissa rena pop låtar, någon låt är lite mer jazzig och några låtar är RnB influenserade. Vi vågade oss på det igen. Säger Justin
– Som noaks ark. Det blir typ 2 av allt, tillägger Tom
"Fans älskar att citera oss"
No Syke ska snart fortsätta iväg hemåt för att få ta det lugnt efter den långa flygturen.
– Det är lika roligt att träffa folk som lyssnar på vår musik, säger Tom. De flesta av våra fans är väldigt snälla. Men ibland är det inte lika kul, som när de gör narr av oss.
– En gång sa en tjej att jag var en fåntratt. Jag ville slå till henne!, säger Tom och slår ihop knytnävarna.
När jag frågar vad fans annars brukar säga till dem kollar de på varandra och skrattar.
– Haha! "Justin, fuck this burrito!". De älskar att citera oss.
– Ja, de gör de, säger Justin.
Dessutom får de ofta presenter från fans. Tidigare idag har de fått svenska kanelbullar vilket de är väldigt glada för.
– Jag ska äta så många att jag förvandlas till en kanelbulle!, säger Tom.
I Mars planerar de att släppa sitt fjärde album, som de håller på med just nu och även gjort sen höstas. Än funderar de fortfarande på en albumtitel, så det återstår att se. Deras framtidsplaner består annars av att helt enkelt fortsätta turnera, spela festivaler och fortsätta skapa musik.
– Allt handlar om framsteg! Och vi kommer antagligen att spela en gång i Stockholm snart år 2011, säger Justin och vill innan vi slutar tillägga:
– Till alla som läser det här: I love you!
